Torbjörn Hansson, 38 år, har länge haft ett skrivintresse och skriver då och då för nöjes skull. Han är utbildad pedagog och har i många år jobbat inom skolan, där han flera gånger specialskrivit berättelser i olika sammanhang. Till VIPstory – Återkomsten kvalificerade han sig med sin novell “Tuppen”.
När började du skriva?
- Jag skrev min första berättelse nån gång i lågstadiet. Den var ca 30 ord lång och handlade om en giraff. Sedan skrev jag ganska många berättelser i skolan, och det hände att lärare ville läsa upp dem, men det ville inte jag. Berättarintresset har funnits länge, men det kom aldrig på pränt ordentligt förrän i övre tonåren när jag började få tillgång till dator. När jag pluggade på högskola skrev jag en novell som inlämningsuppgift en gång, och den fick viss uppmärksamhet. Det kändes kul, jag fick mersmak och började försöka skriva mer målmedvetet.
Har du blivit publicerad tidigare i andra sammanhang?
- Nej, inte ”på riktigt”, vad nu det kan innebära. Jag har genom åren lagt ut en del texter på nätet, men så vitt jag vet finns ingen av dem kvar längre. Antingen för att jag själv valde att ta bort dem eller för att webplatserna upphörde. Jag har skrivit några små insändare i DN, och det var ganska spännande att få läsa mina egna ord bland alla andra stora viktiga nyheter. Annars har jag använt mitt skrivande på olika sätt inom ramen för jobbet som pedagog. Det kan väl inte kallas att ”bli publicerad”, men det jag har skrivit har haft många mottagare som ska kunna förvänta sig text av god kvalitet, om än inte skönlitterär prosa. Jag har även hittat på berättelser och läst upp för elever som har fått tycka och tänka fritt, och det har nog varit minst lika kul som att få texter publicerade. Tror jag.
Vad kännetecknar dig som författare?
- Kanske att jag håller på och petar i texten hur länge som helst och jobbar jättelångsamt, därför har jag hittills inte fått ur mig så mycket. Det jag tycker är en intressant utmaning när jag hittar på en berättelse är att försöka undvika att ”skriva läsaren på näsan”, alltså att försöka berätta lite lagom mycket, så att det väcker fantasin och ger utrymme för läsaren att fylla i sina egna associationer, tankar, frågor och svar. Jag gillar själv att läsa texter där jag får känna mig delaktig i berättelsen, snarare än som en passiv åskådare som får allting beskrivet i klartext. Jag gillar när det finns ett mått av hemlighetsfullhet och öppna slut, men har också konstaterat att det inte får bli för glest mellan ledtrådarna, för då tappar man intresset. Jerker Virdborg har skrivit en del som jag tycker ligger precis på gränsen, och det har väckt både retsam nyfikenhet och irritation. Kort sagt: det lockar fram någon form av reaktion och tanke. Nåt liknande skulle jag också vilja åstadkomma när jag skriver. När jag har läst för barn gillar jag när de frågar efter förklaringar till det ena eller andra, varpå jag får svara “Ja, vad tror DU?”. Jag tycker det är roligare att höra hur de tänker, än att få ge svaren.
Vad är det du gillar mest med noveller?
- Eftersom jag skriver så sällan och så långsamt är det bra med ett format som jag förmår avsluta. När det gäller att läsa, gillar jag noveller eftersom det går fort att läsa många texter av många olika personer. Jag gillar att ta del av olika sätt att berätta, det känns uppmuntrande att se att man kan berätta på så olika sätt. Då får jag lust att försöka komma fram till hur ”mitt sätt” kan tänkas se ut, men jag antar att det får ta den tid det tar. Ett tag försökte jag driva mig själv till att skriva mycket och långt, och då blev det tråkigt att hålla på. Så tills vidare skriver jag när jag känner lusten och tycker att jag har en bra idé, och då är det praktiskt att kunna begränsa omfånget.
Vem är din favoritförfattare och varför?
- Det finns så klart flera författare vars texter har gjort intryck på olika sätt. Här väljer jag att nämna Peter Pohl som har skrivit en mängd böcker som biblioteken ofta sorterar som litteratur för barn och ungdomar, men författaren själv säger sig ha skrivit för vem som helst. Många av berättelserna handlar om barn och unga och utsatthet på olika sätt. Jag gillar flera av dem dels för stilen på språk och berättande, dels för att han ofta lämnar ganska mycket utrymme åt läsarens egna funderingar, och dels för att han väljer att berätta om olika företeelser som förekommer hela tiden runt omkring oss men som ofta anses så ”svåra” att prata om, att folk helst vill slippa kännas vid det om de inte drabbas av det själva. Det finns en värme och en jordnära oräddhet i hans sätt att röra sig kring olika jobbiga upplevelser, och samtidigt finns en tro på människors förmåga att hitta sätt att hantera svårigheter. Det gillar jag.
VIPstory – Återkomsten utkommer den 29 mars. Du kan beställa den exempelvis hos Adlibris.
